Den rätta vägen
Det är visst där jag går nu. Åt rätt håll. Förändringarna sedan 2006 då den där välkända väggen uppenbarade sig, är så långt ifrån varandra som det nästan går att tänka sig. Och att ändå inse, att det finns så mycket mer att göra. Det är en spännande väg jag går. Den är fylld med gupp, och ibland går det upp och ner - ja åt alla håll som är möjligt. Men då ser jag till att plocka upp min picknickkorg och skaka fram filten och vila mig ett tag. Hälla upp en god kopp kaffe och andas. Ibland dras min blick till vägen, och jag känner både oron och fundersamheten välla över mig. Men jag tillåter känslorna komma, låta de finnas. Ibland kan jag lämna kvar de när jag går från mitt pausställe, och ibland följer de med mig. Det härliga är att jag klarar av det! Att jag klarar av de där känslorna som förut fick mig förlamad, kraftlös och djupt sorgsen.
För bara ett par år sedan trodde jag att detta med tankekraft var ren skit. Det tycker jag väl fortfarande till viss del, men det är när den blir påtvingad mig - ni vet det där, du MÅSTE tänka si och så... Den största skillnaden är nu att jag faktiskt pratar och delar tankar med mig själv. Att jag ibland försöker lugna mig, att tänka på det sätt som får den där stora klumpen i magen att krympa till hanterlig storlek. Förut fanns inte jag, alltså JAG. Mina tankar togs inte ens fram, det var endast vad alla andra ville och önskade och krävde av mig som var det mitt liv gick ut på. Nej fanns inte i mitt vokabulär, det kanske råkade föras över mina läppar - men det lyckades jag alltid prata bort och vända till ett ja. Inte till mig själv så klart, utan till den personen som "behövde mig", som kunde bli ledsen/arg/sårad om jag sa något annat än ja ja JA! Efter många års tränande har nu något som började med "jag behöver fundera" eller "kanske" faktiskt ibland blivit ett nej. Det kan fortfarande vara obekvämt att säga det. Jag kan känna att jag gör lite fel, att jag faktiskt borde säga ja. Men - jag accepterar faktiskt att ett 40:årigt liv att ständigt finnas till för andra inte ändras på endast 1 år. Fast som sagt, jag går numer på den rätta vägen - vägen till ett bra mående och liv!
Så mitt arbete med att bli min allra bästa vän har pågått en tid nu, och jag har verkligen tagit mig framåt. Sedan går detta arbete hand i hand med att bli en mamma som kan visa mina barn att det är DE som är det viktigaste som finns - inte vad andra tänker, känner och tycker. Det går att hitta en balans mellan att ta vara på sig själv utan att trampa på andra, att göra det med ett ödmjukt hjärta. Även om det ibland innebär att en måste säga NEJ. Men det är inte farligt, så länge du inte bara säger det till dig själv...
