detenklaochdetsvra.blogg.se

Suttit och funderat flera gånger idag, velat skriva både det ena och det andra. Och så kommer tanken "nej, vad kommer andra att säga, tänka, tycka..." Inser att jag då är där igen - jag censurerar mig själv. Den sk förmågan har gjort att jag i min ungdom tappade bort mig själv.

 

Jag ville så gärna bli älskad - av nästan vem som helst. Förändrade mig själv, försökte ändra på mina åsikter eller försöka passa in dem så att det gick ihop med den dåvarande som visade sitt intresse för att inleda en relation med mig. (Vilket i och för sig ofta visade sig vara av sexuellt intresse, för när de "fått det de ville ha" så drog de ofta ganska fort) Jag vet inte hur många gånger mitt inre krumbuktade sig och verkligen led de värsta plågor när jag sa saker som inte direkt gick hand i hand med mina egna åsikter. Vad det än gällde, mig själv, mitt yrkesval, min vardag - ja, allt. Men efter ett tag tystnade de inre protesterna, på något sätt kapitulerade mitt inre... Jag lyssnade ju ändå inte. 

 

Så kom det, så där smygande först. Gick inte att somna, när jag väl sov var det oroligt, otaliga uppvak under natten och jag låg vaken länge innan klockan ringde klockan 6. Kroppen blev tung, trots att jag vägde 40 kg mindre än jag gör nu. Inget var roligt, men jag trodde det var så livet skulle vara. En dag på jobbet kändes det som att någon gav mig en rejält björnkram över mitt bröst. Jag tappade andan, satt stilla och tänkte "nu dör jag", men plötsligt släppte jag och jag andades några andetag för att sedan fortsätta mitt arbete vid dator och telefon. Kroppen skrek, knoppen skrek, själen skrek - men jag valde att inte höra. Bara fortsatte och fortsatte. Det viktigaste var ju vad alla andra tyckte om mig, hur jag sågs av andra - alla skulle ju tycka om mig, tycka jag var bra! Jag var alltid först på jobbet, jag försökte tillfreddställa andras önskemål innan de såg de själva, ställde alltid alltid alltid upp - som arbetstagare, mamma, fru, vän...

 

 

Men jag ställde

ALDRIG

upp på mig själv, och mina egna behov. 

 

En dag vaknade jag och var yr, fruktansvärt yr. Satte mig upp i sängen och kände att nu var det svårt att hinna med det jag skulle i min vanliga takt - det var faktiskt rent omöjligt. Men lyckades ändå ta mig upp, fixa sonen till förskolan, och iväg till jobbet. Väl där gick allt runt runt i cirklar. Jag tog små hoppsasteg när jag gick mellan kontoren, och jag var allmänt förvirrad. Lyckades ändå hålla detta några dagar, men när jag till slut fick gå och hålla mig i väggarna, insåg jag - att nu var det nog dags att ta ett besök hos den där doktorn.

 

Sagt och gjort, ringde dit. Yrsel var jag van vid, haft det sedan jag var 7 år (visste dock inte att det berott på ångest och stress), men detta var något nytt. Det andra hade jag på något sätt lärt mig att hantera, även om det inte var direkt kul. Nå, jag tog mig till doktorn efter att ha pusslat så det skulle gå ihop sig med allt annat på jobbet. Satte mig i stolen, en ung läkare såg på mig och lyssnade på det jag sa, mitt hjärta, mina lungor, tog blodprover. När jag efter en evighet - gode gud, hur ska de klara sig på jobbet - fick komma in till doktorn igen efter att provsvaren kommit, tog han sin stol och satte sig rakt framför mig. Allt var fint, fick jag veta, inga problem på provsvaren. "Men", sa min läkare "hur mår du - egentligen?"

 

Tystnad

Förvirring

Kan jag

Borde jag

Vill inte

Får inte

 

Tårar....

 

Där och då, den dagen i juni 2006, börjde mitt nya liv. Jag är långt ifrån samma person idag som jag var då. Både på gott och ont. Jag kan sörja den livsglädjen och orken jag hade då, samtidigt som jag verkligen firar att jag faktiskt jobbar med att lyssna på den viktigaste i mitt liv 

 

MIG SJÄLV!

 

Det kommer nog pågå hela resten av mitt liv, men ju längre tiden går desto lättare blir det att säga nej till det som verkligen inte funkar. Men ibland, är det jobbigt - rejält jobbigt. Och idag - denna söndag - har livet varit extra tungt. Nej, finns ingen särskild anledning, ingenting har hänt, ingenting har inte hänt...det är bara så. Och jag det måste jag igenom, hur svårt det än är. För det finns 2 människor i denna värld som betyder allt för mig. När det gäller de - kommer jag ALDRIG att sluta kämpa. Mina älskade älskade ungar <3 <3