Trummeditation och fotsvett!
tid
plats
pengar
Men tack vare min goda vän tog vi oss äntligen dit! Var lite pirrigt, inte av nervositet - utan förväntan. Vad skulle hända, skulle det vara en religiös upplevelse, eller bara - ingenting. Så kan jag på något sätt känna inför varje gång jag mediterar - med betoning på inför - när jag väl mediterar försvinner de känslorna och tankarna. För varje gång jag gjort det så har det gått snabbare och snabbare att bara komma in i det där - att bara vara. Hitta mitt fokus, andningen, lugnet, samhörigheten mellan mig och allt det andra. För mig är det en del i att hitta balansen i mitt liv, i mig själv. Den ångest som jag har inom mig alltid, mer eller mindre, behöver det. Jag behöver finna mitt inre lugn, och för mig är det meditationen som gett mig det. Detta jag var på väg till nu, var ju ändå något annat, något nytt.
Mjuka mattor, en kudde, filt (som så klart inte behövdes i värmen) och en yogastol. Väntan, lite prat, ännu mera väntan, ännu mera prat - kan vi börja någon gång då! Så, till slut, ber hon oss sitta eller ligga som vi tycker det är skönt och avslappnat. Jag sluter mina ögon, det kan börja. Meditation är vägledd till en början, det visste jag. Sedan hör jag det lätta skrapandet när hon plockar upp trumman och hela min kropp blir rejält spänd några sekunder - men jag lyckas komma i fokus igen. Där! - första slaget, som tätt följs av fler. Högt, nästan för högt, och ganska snabbt. Hinner tänka "hur fasen ska jag kunna göra en resa i det här ljudet" men det tar inte många minuter så har jag kopplat bort trummandet. Något som är det svåraste hos mig, fortfarande fast jag nu mediterat några år, är att hålla kvar fokus och andning. Men trummandet tillät inte mina tankar fara iväg, det lät mig vara här och nu - hela tiden, och trots de höga ljuden lyckades jag finna lugn och andning. Hon gick efter ett tag runt i rummet för att låta vibrationerna komma nära oss - där vi behövde dem. Hon kände av var vi bäst behövde det. Låter kanske flummigt - men det funkade för mig! Jag kunde känna trumman i hela mig. När hon kom närmare blev jag uppfylld helt av vibrationerna från dem, samtidigt som jag fnissade för mina nyinköpta örhängen gungade lätt mot min hals. SÅ starkt var ljudet. Jag var medveten om vad som hände i min kropp, om vad som hände i rummet men samtidigt var jag på min resa. Letade efter min resa in mot mitt inre. Efter en stund började trumman sakta ner, och till slut kom de 4 täta slagen som upplyste om oss att det var slut för denna gången. Jag ville inte öppna ögonen, ville bara ha mer mer mer... Fick till slut upp mina ögonlock och trots att jag kände annorlunda inom mig, såg allt precis likadant ut. Det luktade fortfarande frän fotsvett i det lilla rummet, och gardinstången hängde fortfarande snett framför fönstret. Tydliga tecken på att resan jag gjort, hade skett inom mig - medan allt annat utanför fortsatte vara precis som vanligt.
2 resor fick vi göra. Den andra var kortare, och vi blev ledda till en klippavsats där vi skulle sätta oss på kanten och vänta på att en fågel skulle komma och hämta oss. I mina tankar tog det för lång tid, trots att jag njöt lika mycket av trummandet. Plötsligt slog mig en tanke, jag hoppar ut och ser om jag blir mottagen - och det gjorde jag! Liksom i filmer när actionhjälten sträcker ut sina armar och gör en snygg djupdykning mot det farliga - gjorde jag samma sak. Och det kändes bara så rätt! För det dröjde inte länge så kom - det som jag då trodde var en hök - och fångade upp mig. Den var brun, vit, varm och väldigt stark. Kände inget annat än trygghet när jag åkte runt och tittade mig omkring i "min värld". Den var vacker. Vi flög högt, dök djupt. Och jag bara njöt. Ännu en gång började trumman gå saktare, och de 4 korta snabba slagen föll. Jag var tillbaka i rummet, men denna gång var jag inte lika fundersam över att allt såg lika ut - kände istället att jag ville dela min resa - på en gång! Vi samtalade ännu en gång om våra upplevelser, och sedan var det slut. En stund senare satt jag och min kära vän åter i bilen på väg hemåt. Lite prat om vad vi upplevt, känt. När vi kommit ungefär halvvägs avbryts jag mitt i en mening. Plötsligt, mitt framför oss, flyger en - som jag fortfarande trodde var hök. Jag hojtade högt att där, där var ju min fågel!!! Där satt hen, så fin och ståtlig. Jag han inte säga hej eller hej då, så försvann hen bakom mig... Fortfarande i skrivande stund känns det nästan för overkligt för att vara sanning. Men jo då, min vän såg hen också - så det var ingen fantasi.
Det var inget halleluja-moment denna upplevelse - men väldigt nära. Jag mådde så oerhört gott, och det tunga i mitt bröst lättade enormt för en stund och jag kunde andas mjukt igen. Är också lugnare vid sänggång och tro mig - det är länge sedan jag upplevde det - utan mediciner! Så jag är tacksam, djupt tacksam - och tro mig, jag kommer göra om det! Så fort
tid
plats
och
pengar
sammanfaller som det ska igen ;)
Vad det var för fågel? Ormvråk!
