Nej, det är inte rädsla för konflikter som gör det svårt!
Någonstans inom mig har jag känt att även om jag inte älskar konflikter, så är jag inte rädd för just arga, höga röster. Märker att när någon blir arg, känns det egentligen mer levande. Jag kan finna min roll i att hålla mig lugn och finna fokus. Men - då undrar jag vad som gör mig så extremt följsam, som gör att jag krumbuktar mig till alla möjliga former och färger - för att inte komma i klinch med andra?! Det kan lika gärna vara en nära vän, som en främling jag möter på stan. Nu har jag kommit på vad det är
rädslan för att bli bortvald.
Bara jag skriver ordet knyter det sig i magen och bränner till. Har hamnat i sådana situationer då jag, ofta, får en överdriven känsla att bli bortvald eller förbisedd och då gör det så ont att jag nästan ramlar ihop och blir en blöt fläck... Kan vara någon som lovat ringa eller messa, någon som sagt att vi ska göra något men inte hör av sig. Men även allvarligare saker som att bli behandlad annorlunda än andra familjemedlemmar, släkt, vänner. Att inte bli sedd på samma sätt som "de andra". Uj, tungt...
Denna rädsla tror jag någonstans började när jag var så liten som 2 år. Min älskade underbara lillebror föddes med ett stort problem i magen, och var väldigt nära att dö. Mamma löste sin sorg och ångest med tystnad, gick hemma och bara väntade. Vad pappa gjorde vet jag inte. Jobbade, antar jag. När mamma råkade höra ett samtal jag hade med någon i telefonen - vad nu en 2-åring kan föra för samtal - insåg hon att det fick ta slut. Jag berättade för denne någon att mamma gick hemma och tittade ut genom fönstren som vanligt. Min kära mor har väl någonstans ändå inte kunnat släppa detta med min lillebror, då hon fortfarande än i denna dag sörjer detta något så oerhört. Trots att det gick bra, att min bror sedan många många MÅNGA år mår bra! Hon sa en gång, att hon är säker på att något finns kvar hos mig från denna tiden. Då kunde jag inte hålla med henne. Nu kan jag nog det. För att bli sedd har jag alltid varit snäll. Jag har försökt vara den som hjälper andra, så till den milda grad att jag tappade bort mig själv - helt. Vad vill jag ha på mig idag, vad ska jag äta idag, vad tycker jag om för musik. Världen blev så mycket lättare om jag bara var snäll, var alla till lags.Tyckte jag, och tycker ofta än idag. Dock blev det en del misstag, för när jag märkte att känslan av att bli bli bortvald eller förbisedd mer än en gång - kunde jag ibland skynda mig att istället vara den som valde bort. Flera vänner har försvunnit på det sättet, och det kan jag sörja. Även om det förmodligen finns någon mening även med det.
Så, vad gör jag nu då. Hur ska jag komma över denna känsla över att jag brinner upp inombords ifall någon väljer bort mig?! Ska jag verkligen utsätta mig för det, och hur gör jag det? Genom att vara MIG SJÄLV? Jag älskar ju att hjälpa andra, det har jag faktiskt insett är något som gör att jag mår bättre - när andra mår bra. Men NÄR går denna känsla av lycka att få bidra över till att göra ont? Att bli en rädsla som gör att jag förändrar mig och den jag verkligen verkligen vill vara!
Ibland längtar jag verkligen efter att få ha kontinuerliga samtal. Med någon som lyssnar, kommer med lite kloka ord - men där jag inte behöver vara vännen som lyssnar tillbaka. Jag vill få stå i fokus - helt ärligt! Och talar jag med någon som får betalt, ja då behöver jag ju inte känna skuld efter samtalet heller. Å grymma ångest och vidriga tankeröra - jag är så trött på att känna denna lufthunger och höra dessa mumlanden varje gång jag sätter mig och bara är... God natt mina kära - jag hoppas ni är där ni vill vara och är den ni vill vara <3
