När Gevalia aldrig plockas fram!
Nej, här plockades det inte fram något kaffe med dopp. Oinbjudna gäster brukar vara trevligt - detta var dock allt annat än det. När jag slog upp mina blå i morse kände jag att någon tittade på mig - stirrade upp på Herr Ågren med otrevliga Fru Depression. Blundade och kröp under täcket, tänkte att jag kanske bara hade drömt allt. Smög mig försiktigt upp och kikade, de stod kvar. Gråa varelser med smetig blick och väskorna fullpackade för att stanna läääänge...
När jag steg upp ur sängen satte sig Fru Depression sig på min rygg, och hennes käre make klängde sig över mitt bröst. Jag tog till mina bästa verktyg för att få honom att släppa - andas i fyrkant, tänka bort honom, djupandas, slappna av - men han vek inte av en tum! Det gjorde ont i bröstet och det var tungt som fan, men det vara bara att ta ytterligare ett andetag och gå upp ur sängen. Frugan var enormt tung idag, hon måste ha gått upp i vikt senaste tiden. Nog för att hon besökt mig ofta senaste halvåret, men detta var extremt! Kanske ska tipsa henne om 5:2 eller Viktväktarna... När jag äntligen tagit min - ännu tyngre - lekamen ur sängen och släpat oss alla tre in i köket vaknade visst herr Ågren till. Han frågade om jag verkligen behövde äta frukost alls, så jävla fet som jag är så skulle jag nog kunna klara mig utan mat i många dagar innan det ens märks på vågen. Jag försöker säga till honom att det är viktigt att äta något i alla fall, för att hålla energin uppe. Vet också att ju mindre jag äter, desto tyngre blir han. Konstigt - men ändock så sant! Känner hur damen på min rygg flyttar sina händer runt min hals så jag inte ska kunna äta, hur hon får mig att må illa genom att andas med sin ruttna andedräkt mot mitt ansikte. Men jag blundar, och skyndar mig att stoppa i det jag kan.
Försöker komma på när jag lät de komma in! Gick jag i sömnen, lämnade jag dörren olåst igår, kom de in genom vädringsfönstret? Och igår, det var en hel del skratt och djupa funderingar gårdagen innan, men det borde inte ha gjort att de automatiskt fick ett inbjudningsbrev på mailen?! Hur i hela friden ska jag kunna ta mig ut i solen med dessa varelser som tynger ner hela min kropp, hela min själ. Känner hur herr Ågrens vassa klor grävt sig in i mitt bröst och gör det nästan omöjligt att andas. Känner paniken komma, men mitt i det tunga och mörka försöker jag fokusera på det jag har omkring mig, min dotter, min man. Samtidigt gör jag allt jag kan för att de inte ska se de oinbjudna, det gör även de så ledsna. Särskilt då jag inte kan svara på hur länge de tänkt stanna...
Till slut har båda två övertalat mig till att jag gör helt rätt i att vara hemma. Jag är ändå svår att nå i detta läge, hur jag än försöker så blir jag helt slut av dessa två när de matar mig med massa negativ energi, pratar ner hur jag ser ut (fet och äcklig är visst populära ord hos de båda), hur jag är, vem som bryr sig. Tyngden av dessa två slemklumpar gör att jag snart inte orkar stå på mina ben. Önskar bara mina älskade snart ska ge sig iväg så jag kan fortsätta jobba med att få de oinbjudna att vända hemåt till sitt varma boende igen. För där de bor, där är det många många grader varmare än här - tro mig, jag vet.
De åker. Jag sätter mig i soffan med de tu, väntar, samlar kraft. Tar fram mitt starkaste kort, meditationens mjuka fina toner och ord. Lägger mig ner, obekvämt, tungt att andas. Men jag hoppas på att det ska bli lättare under tiden. Men trots att jag har hörlurar så slinker deras vassa elaka ord in i mina öron. Hemska minnen poppar upp, får mig att vrida mig under ångestens hugg och vassa kropp. Försöker tänka, det var då, nu är nu. Mantrat jag kör för mig själv när det är som värst. Men deras väsande och malande går igenom mina hopplösa försök, till slut vill jag bara skrika ut den hopplöshet jag känner inför dessa fruktansvärda monster! Till slut gav jag upp. Jag lät de komma innanför mitt skinn, in till mitt hjärta och mina tankar. De svärtade ner, de mosade hoppet och glädjen jag byggt upp länge och försiktigt under lång tid. De trasade ner, rev med sina klor till det blödde. Så blev allt tyst, lugnt. De satt där fortfarande, andades snabbt, tror till och med de flåsade av ansträngningen.
Så där är jag nu. De orkar inte lika mycket efter deras utspel under dagen. Men de bygger upp sin styrka och mitt enda hopp nu är att jag ska hinna före dem. Att jag ska hinna bygga upp min styrka för att sparka de ut på deras svarta arslen så de slår sig riktigt riktigt hårt!!!! Vill du göra något för mig? Be för mig, skickar mig styrka, fina tankar. De gör att jag fortare blir stark. Tack för att du valde att dela min dags tankar. Jag önskar dig ljus och glädje, och framför allt - hopp! <3
