Att sova eller inte sova - eller sköter du din sömnhygien?
Brist på sömn i flera månader, det tar till slut ut sin rätt. Så när läkaren föreslog medicinen jag obönhörligen nekat till sen -06 (då gick upp 15 kg på några veckor) - kysste jag hennes fötter! Jag kände att i det läget kunde jag göra vad fan som helst för att få sova! Till slut blir man knäpp, jag menar verkligen det. Börjar tappa minnet, mer än vanligt, höra och se saker som inte finns - även om det inte var några vanföreställningar, och råjävlaångest. Fick dem, sov, sov, sov, sov!! Första natten, 13 timmar! Hade kunnat sova mer, men var tvungen att gå till ett möte. Andra natten, 12 timmar, behövde sedan gå upp för att träffa en vän på stan. Och så har det fortsatt, 12-13 timmar varje natt i 2 veckors tid - samt att jag är som en vandrande zombie så gott som hela dagen. Tittar på mig själv i spegeln, och det är en förbaskat sorglig syn jag ser möta min blick. Vill inte göra något, har verkligen ingen lust att göra något mer än bara sova. Det värsta är väl att det inte bara är tröttheten från medicinen som hänger över mig, det är den där förbaskade Mr Depression som står och flåsar över mig sedan månader tillbaka. Har provat mota bort honom med alla medel jag har i min kunskapsbank - men icke, han står där han står - fan som gjuten hängandes på ryggen!
Undrar när jag ska acceptera vem jag är. Acceptera att jag inte kan planera mitt liv hur långt som helst, då mitt mående är en enda berg- och dalbana. När ska jag hitta balansen i livet då topparna avlöses med dessa djupa dalar ofta utan förvarning? Kan jag någonsin lära mig ta de besvikelser som kommer med depressionerna, den sorg jag känner över att inte kunna leva det liv jag så gärna vill!? Bläääääääääääääääääääääää!!!!!!
Så med fingrarna fumlande över tangenterna och ögonlocken hängande ovanför midjan tänkte jag försöka få ihop något intressant och givande denna kväll. Men...jag orkar fan inte...och jag vet, jag svär, onödigt. Men tänka sig - det är ju min blogg - inte din! ;)
