detenklaochdetsvra.blogg.se

Ganska tydligt när det efter en djup nedåtgång börjar bli klarare i både hjärna och hjärta. Då är det så skönt att bara ha det tyst omkring sig. Att inte tänka alldeles för mycket utan bara njuta av det som är här och nu. Den nya medicinen verkar göra sitt, och jag börjar efter flera månaders sorg äntligen känna stillheten i livet. Även

 

kanske till och med ett uns av

 

Det obegripliga som varit. Skratta samtidigt som jag känner att det inte kommer innifrån, att jag gör det per automatik. Hjärnan har för länge sedan lärt sig vad jag tycker är roligt och inte, så jag skrattar på kommando. Låter väl helt vansinnigt, men det är sanning. Min dotter har märkt det. För några dagar sedan när jag var med en fin vän och badade skrattade jag på riktigt för första gången på evigheter. Dottern såg det. Hela hon sken upp och sa "ååå vilket vackert skratt" och gav mig både kramar och pussar över hela mig. Mitt hjärta smälte, och det gjorde ont! Jag vill ju mina barn så väl, jag går upp för deras skull varje morgon, jag väljer livet för deras skull - men jag kan inte skydda dem mot detta. Jag tror dock, ja jag kan nog säga att jag är säker på, att mina barn vet hur mycket jag älskar dem. För det gör jag - gränslöst. 

 

Min önskan är nu att detta ska hålla i sig, och ännu hellre, bli än bättre. Att min lufthunger om kvällarna ska ta slut, att jag ska kunna känna glädje över dagen som varit. Istället för att älta det som jag gjort "fel" eller det som inte blev som jag tänkt. Längtar efter att känna livslusten igen - den är så oerhört saknad! 

 

Men - sommaren har varit fin. Trots svetten, hettan, torkan. Jag har mina vänner, mina underbara underbara vänner. Så jag tycker om er! Ni anar inte. Tack för att ni lyssnar, bryr er om, hjälper till. Ni har hjälpt till att fylla dagarna med bad, utflykter, mat, omtanke - och till och med vår kyl och frys! Ni är mina kryckor och jag hoppas och tror att ni även kan känna att jag finns för er.