När livet är skit
Nu har det varit lite väl tungt, lite väl länge. Fick en paus i mitt grubblande när min kära bror med sambo var på besök. Sedan kom även min älskade lilla pappa med fru och umgicks några dagar. Det var så märkligt. När jag stängde dörren efter de åkt, togs något bort. Jag förstod inte först. Vad hände? Är det redan över, det här som jag längtat och väntat på så länge... Är det bara slut. Tankarna återkom direkt, hälldes ner över mig som iskallt vatten. Ångesten stod framför mig och tog strupgrepp. Hårdare än någonsin, och den jäveln vill inte släppa greppet! Trycker in tankar i huvudet som jag inte vill ha, viskar i mitt öra hur jävla usel jag är, stirrar med sina kalla ögon på mig till mitt inre fryser till is.
Det som varit har varit. Min uppväxt var inte en massa supande, någon som slog, eller så. Men den var inte så bra. Så kan jag väl säga det. Min mamma och jag har under hela min uppväxt varit i luven på varandra, nu har vi inte någon som helst kontakt sedan 3 år tillbaka. Pappa och jag, ja vi hörs väl 3-4 ggr per år. Det känns jobbigt ibland att vara 40 år och känna saknad efter en vuxen. Jag menar, jag är ju vuxen sedan många år tillbaka! Men ibland saknar jag liksom någon med den klokhet och erfarenhet jag inte riktigt kommit till ännu. Eller någon som bara liksom kan släppa allt och bara finnas där.
Livet är tungt just nu. Jag gör mitt bästa för att komma upp på morgonen, men jag gör det för att jag måste. Inte för att jag vill. Jag är trött och min kropp värker överallt. Det gör ont, både inuti och utanpå. Hör folks ord, det blir bättre, det kommer inte vara så här för alltid. Men jag lyssnar inte. Än sen? Än sen om det blir bättre, för det blir ju alltid sämre. Än sen om du säger att det inte kommer vara så här för alltid, för jag tror dig inte! Och du vet inte...du har ingen aning om hur mitt liv kommer se ut. Så snälla, var bara tyst. Håll bara om mig, snälla en liten stund...
